Kan man ha en blogg utan bilder?

Jag går in på min gamla blogg och förundras hur duktig jag var. Innehållet, texterna och bilderna var på sådan hög nivå. Kameran jag använde på den tiden var en systemkamera jag samlade ihop till när jag var tolv. Det påminner mig om att fotografering inte är en materialsport. Saknar du talangen kan inte ens den nyaste Leican som synliggör dina porer på näsan rädda dig. När jag ser mina bilder och texter tänker jag på det. Jag var duktig på att skapa. Kanske är jag fortfarande det?

Just nu känner jag mig som sämst i laget efter en långtidsskada. Förvirrad. Osäker. Rädd. Tjej125 består bara av ord, inga bilder eller personliga texter om mitt senaste psykologbesök som min förra blogg bestod av. Vem är jag utan det? Kan man ens ha en blogg om läsaren inte har ett ansikte på den som skriver? Går det? Vill jag att det ska gå ens?

Fomo av att inte dricka

I soffan sitter jag med noise cancelling hörlurar, men jag hör ändå vad grannarna på andra sidan lyssnar på.

Jag kommer ta mig hem ikväll igen Jag tar mig härifrån Och jag har legat naken i en cell Jag hoppas du förstår

Det är två killar i samma ålder som mig själv som är mina grannar. Innebandykillar. Duktiga sådana till och med. Normsnygga. Ni vet långa, bra svall, tydliga ansiktsdrag och lagomt atletiska. Mest troligt ska dem ut till någon av stans två klubbar, betala Stockholmspriser för inträde så att ägarna kan bo vid det schysstaste villaområdet vid älven och gå hem med någon normsnygg tjej. Ni vet lång, klädstill som Bianca Ingrosso och slickat hår med knut i nacken.

Pojkvännen min som är 5 år äldre är ute och dricker öl med grabbarna för tredje helgen i rad. Själv har jag nästan glömt hur öl smakar. Han och grabbarna brukar sitta i timmar vid baren där en norrlands kostar 25 och en plankstek 89 kronor. Lokalen är alltid smockad med studenter, kollegor som borde ha gått hem efter middagen med jobbet och förtidspensionärer. Borden är klibbiga av tidigare gäster och stoldynorna ger av sig ett fisande ljud så fort man rör sig en millimeter. Den nuvarande adressen har krogen bara haft i några veckor då de abrupt fick byta när de som bodde i lägenheterna ovanför den gamla kom på ägaren med att bedriva svartklubb. Jag skulle också bedriva svartklubb om jag ägde en krog.

Jag äger ingen krog, är inte min kille eller är en normsnygg innebandyspelare som kan komma undan med att dricka sig full om helgerna trots att han spelar på elitnivå. Jag är jag och jag sitter klockan 20.34 och virkar ett gossedjur till mitt kusinbarn, en fredagkväll, medan en vanlig tjej i min ålder mest troligt har knäppt sin första enhet om hon fortfarande inte står framför spegeln i badrummet.

Vanligtvis hade jag i godan ro kunnat sitta här i soffan, virka och inte beröras av att höra Bolaget vråla sig in i mitt vardagsrum. Idag gör jag dock det. Normen att varje helg dricka tequila som vatten passar mig inte. Har aldrig gjort. Jag gillar och festa, men jag hinner alltid glömma bort smaken av alkohol innan det är dags igen. Ibland vill jag bara skrika "Vad är det som är så satans fel med det?". Ändå brukar min ena kollega kolla storögt på mig när jag pratar helgens surf och filmkväll och säga "Om jag bara vara ungdom på din tid. När jag var ung kunde man inte umgås utan att supa. Ni gör ju faktiskt saker också".

Varför använder jag sociala medier?

Förra året, 2022 var första året sedan 2010, när Instagram lanserades i Sverige, som jag var utan dess flöde och algoritmer. Mitt bästa år på länge. Jag tror inte allt beror på det abrupta beslutet jag tog på nyårsdagen, utan antidepp, terapitimmar, en snäll pojkvän och en snäll tjej mot sig själv har nog en betydande roll i det hela också. Men jag tror Instagrams frånvaro inte var helt betydelselös dock.

Jag funderar mycket vad som fick mig nyårsdagen ett år senare att gå tillbaka till denna app och helt plötsligt bli mer aktiv än någonsin. UGC-material till företag skapades och jag började integrera med fler mellanstora konton i hoppet om att växa själv. Året tidigare hade jag predikat så fort jag fick chansen om fördelarna jag såg med att vara utan denna värld. Hur bomulls-hjärnan gjorde entré färre gånger då intrycken inte var lika många längre, att vänners liv kändes mer intressant när jag väl träffade dem och att det var lättare att navigera i vad som faktiskt är jag när jag inte får kastat på dagarna i ända vad som är jag för andra människor.

I somras träffade vi ett tyskt par som parkerade sin van bredvid oss. Vi pratade, fattade tycke och sa att vi skulle mötas upp senare. Jag frågade om tjejens Instagram för att hålla kontakten. Till svar fick jag "I don't have Instagram, sorry". Först trodde jag att jag blev avvisad. Att jag hade läst signalerna fel. Sedan fick jag hennes pojkväns Instagram och blev istället lite avundsjuk på att hon var en sådan där lycklig jävel som har klarat sig utan fanskapet till app.

Vilka vi är är så mycket intressantare än vilka vi vill framstå som. Så vad håller jag på? Sluta. Eller sluta inte. Backa. Ta det från början. Vill jag ens fläka ut mig sådant jag har skapat i bild? Och om ja, till vilket syfte? Varför? Därför, duger inte.